Ny fiberteknik för att hitta läckor slog väl ut
Under senhösten har NSVA testat en ny teknik med fiberkabel för läcksökning med projektstöd från Havs- och vattenmyndigheten via Länsstyrelsen. I två olika projekt testades fiberkabel både för läckage ut och läckage in.
….där det läcker ut
På plats i Bjuv följde projektledaren Victor Pelin, specialist på dricksvattendistribution på NSVA, arbetet med studiebesökare från Sydvatten, VA SYD, Hofor (Köpenhamns vattenverk) och några privata aktörer. Teamet från det belgiska företaget Fluves placerade en stor rulle med flera hundra meter fiberkabel på en gata i Bjuv där läckor skulle simuleras och letas upp.
Hur funkar det?
Den tvåhundra meter långa kabeln förs in via en brandpost och dras framåt med hjälp av vattenflödet hela sträckan med hjälp av ett utfällt fallskärmsliknande huvud till slutet på mätsträckan. Tekniken kan användas för betydligt längre sträckor med kablar som sträcker sig flera mil. Längs kabeln finns orenheter i fiberglaset som med hjälp av laser kan användas för att urskilja vibrationer med fem meters mellanrum som på så vis uppenbarar möjliga läckor.
– Fiberkabeln skötte sig som planerat. Det fungerade som vi hade hoppats. En del av resultatet kunde vi få direkt i fält men det förfinades också sedan med hjälp av AI-algoritmer för att öka träffsäkerheten. I Bjuv kunde vi lokalisera simulerade läckor ner till storleksordningen på runt 0,3 l/s, säger Victor Pelin.
Varför behövs fiberkabeln?
Större och akuta läckage hittas och åtgärdas oftast snabbt. Men den stora vattenförlusten sker vid de mindre läckorna som ofta kan vara svåra att lokalisera. Den vanliga läcksökningsmetoden idag går ut på att hitta läckan med hjälp av ljud, det vill säga ljudet från läckaget avslöjas genom sus och brus som plockas upp av akustiska instrument och blotta örat. Det fungerar bäst på de gamla järnledningarna. När det gäller plaströr är den metoden inte lika effektiv, om det ens fungerar alls.
– Varje år lägger NSVA två tre mil nya vattenledningar av plast och vi behöver vara beredda på att läckor kommer att kunna uppträda under den långa livslängden hos rörsystemet, säger Victor Pelin.
Läckage ett stort slöseri
Ungefär 20 procent av det vatten som produceras försvinner som vattenförluster. Det kan vi se genom att jämföra det som produceras vid vattenverket med kundernas debiterade konsumtion. Den absoluta merparten av vattenförlusterna är läckage. Läckagen i våra dricksvattenledningar är ett stort resursslöseri, medför onödiga kostnader i form av överproduktion av dricksvatten, reparationer och orsakar ofta driftstopp som drabbar kunderna. De tjugo procenten motsvarar lågt räknat cirka 10 miljoner kronor om året i ren förlust.
– Vi behöver dels kunna hitta läckor på de ledningar som redan finns och vi behöver förebyggande metoder för att snabbt kunna lokalisera läckage i framtidens ledningar. Idag fungerar det mest så att vi letar efter en läcka i ett akut skede och lagar den. Vi skulle behöva vara mer proaktiva. För att åstadkomma detta är den viktigaste åtgärden att tillsätta personal som jobbar med aktiv läcksökning, säger Victor.
En viktig pusselbit är givetvis även läcksökningstekniken, inte minst att förbereda det nya ledningsnätet för framtidens tekniker.
– Som nästa steg skulle vi vilja testa fiberkabel i större vattenledningar, till exempel för permanent installation i samband med framtida omläggningar. Det är något som görs i bland annat Storbritannien där fiberkablar installeras permanent i dricksvattenledningsnätet med det dubbla syftet att användas för både kommunikation och för läcksökning, säger Victor Pelin.
Nu ska projektet utvärderas för att se hur man kan gå vidare för att planera för ett effektivt och förebyggande läcksökningssystem framöver.
…och där det läcker in
Det läcker inte bara ut från ledningar, utan också in i dem. Metoden med fiberkabel har därför prövats även för att lokalisera tillskottsvatten i spillvattenledningsnätet, det vill säga när det tränger in dagvatten i ledningarna. I samma veva som projektet ovan har Fluves på NSVAs uppdrag lagt ut fiberkabel längs 1,4 km ledning i Kattarp och cirka 1 km ledning i Tågarp. Projektet ingår inte i Länsstyrelsens stöd men installationen skedde vid samma tidpunkt under ledning av Sofia Dahl och Andreas Bengtsson, specialister på NSVA. I Kattarp och Tågarp har man sedan en längre tid tillbaka problem med tillskottsvatten i spillvattenledningarna. Det orsakar överbelastning på pumparna, drar mycket energi och riskerar onödig bräddning.
– Utslaget på året har vi cirka 50 procents tillskottsvatten i spillvattenledningarna i Kattarp. Orsakerna till inläckaget kan bero på sprickor i rören eller felkopplingar, säger Sofia Dahl.
Hittills har man inte kommit till rätta med tillskottsvattnet med traditionella metoder och tar därför hjälp av Fluves.
– I Tågarp har vi relinat alla huvudledningarna, renoverat brunnarna och filmat efteråt. Allt ser ok ut men ändå kvarstår problemet och vi ser inga märkbara förbättringar, säger Andreas Bengtsson.
Kabeln registrerar i tre månader
Till skillnad från projektet med utläckage som gjordes under en mätdag ligger kabeln för tillskottsmätning på plats i tre månader. Med fiberoptik mäts förändringar i ljuset vilket indikerar temperaturskillnader i vattnet. Mätningen genomförs därför på vintern då tillskottsvattnet är kallare, vilket gör att man kan lokalisera inläckaget på en relativt detaljerad nivå.
– Med den här tekniken kan vi mäta en längre sträcka kontinuerligt under en längre period. På så vis hoppas vi ska kunna lokalisera inläckagens läge med stor noggrannhet, säger Andreas Bengtsson och Sofia Dahl.
text: Andrea Kollmann
foto: NSVA och Fluves