I Sverige är vi vana att få vatten ur en kran. Över en miljard människor i u-länder har mer än 15 minuter att gå för att hämta dricksvatten. Många människor ägnar en stor del av dagen åt att bära vatten. På andra platser används avancerad teknik för att göra dricksvatten av havsvatten.
Dricksvatten är vårt viktigaste livsmedel. En frisk vuxen kan vid rumstemperatur överleva 2-4 dagar utan vatten, men en månad utan föda. Ett tillfredsställande dricksvatten får inte medföra hälsorisker när det används som dryck, vid matlagning eller för personlig hygien och bör vara tilltalande med avseende på lukt, smak och utseende.
Sjöar, vattendrag och grundvatten
Hälften av det kommunala dricksvattnet i Sverige kommer från sjöar eller vattendrag (ytvatten), resten från grundvatten. Sjövatten är mjukt och har låg salthalt. Det innehåller ofta alger, humus och annan organisk substans som kan ge färg, lukt och smak och är också otillräckligt skyddat mot sjukdomsframkallande mikroorganismer. Sjövatten måste därför renas innan det används som dricksvatten.
Väl skyddat grundvatten är oftast klart, färglöst och luktfritt och har låg halt organisk substans. Det kan ofta användas utan behandling. Drygt en miljon svenskar får sitt vatten från egna brunnar. Dessa grävdes förr i jord, men borras numera oftast i berg. Många gamla brunnar har dåligt vatten till följd av otät konstruktion och närliggande föroreningskällor.
Dricksvatten av hög kvalitet i Sverige
På 1800-talet, innan man hade byggt vattenverk med rening och desinfektion, var stora vattenburna epidemier, t.ex. kolera, vanliga. Trots en stor svensk satsning på vatten- och avloppsrening har kvarvarande tekniska brister även under 1980- och 1990-talen orsakat flera tillfälliga epidemier med upp till 11 000 personer magsjuka. I allmänhet är dock det kommunala dricksvattnet av hög kvalitet.
För att garantera bra dricksvatten i framtiden måste vattentäkterna skyddas, vattenrening och desinfektion förbättras samt ledningsnät och reservoarer underhållas. Vattnet från alla allmänna anläggningar måste kontrolleras regelbundet. Ansvariga tillsynsmyndigheter är lokalt miljö- och hälsoskyddsnämnden och centralt Livsmedelsverket och Naturvårdsverket.